1 Macc 12

Jonatan skickar sändebud till Rom och Sparta. Joppe besattes. Fästningar uppföras. Tryfon tager genom list Jonatan till fånga.

1Eftersom Jonatan nu insåg att tillfället var honom lägligt, utvalde han några män och sände dem till Rom, för att bekräfta och förnya vänskapen med romarna. 2Också till Sparta och till andra ställen sände han brev med samma innehåll. 3De begåvo sig alltså åstad till Rom När de nu hade kommit inför rådsförsamlingen, sade de: »Översteprästen Jonatan och det judiska folket hava sänt oss hit, för att få vänskapen och förbundet med dem förnyade på samma villkor som förut.» 4Och romarna gåvo dem brev till de styrande på vart ställe, med befallning att dessa skulle sörja för att de välbehållna kunde fortsätta sin resa till Judeen.

5Och så lyder avskriften av det brev som Jonatan skrev till spartanerna:

6»Översteprästen Jonatan och folkets Stora råd och prästerna och det övriga judiska folket hälsa sina bröder spartanerna. 7Redan tidigare har ett brev, varav en avskrift här bifogas, blivit sänt till översteprästen Onias från eder konung Areus därom att I ären våra bröder. 8Och Onias bemötte edert sändebud med all heder och tog emot brevet, vari uttryckligen talades om förbund och vänskap. 9Vi äro nu visserligen icke i behov härav, eftersom de heliga böcker som vi hava i våra händer utgöra vår tröst; 10men vi hava likväl tagit oss före att skicka sändebud till eder, för att få broderskapet och vänskapen med eder förnyade, på det att vi icke måtte bliva främlingar för eder. Ty lång tid är förfluten, sedan I skickaden sändebud till oss. 11Vad oss angår, så komma vi alltid och oavlåtligt ihåg eder vid högtiderna och på övriga tillbörliga dagar, vid de offer som vi frambära och i våra böner, såsom rätt och tillbörligt är att man minnes bröder. 12Och vi glädja oss åt eder ära. 13Men vi för vår del hava varit omvärvda av mycket betryck och av många strider, och konungarna runt omkring oss hava stritt mot oss. 14Vi hava nu icke velat falla eder och våra övriga bundsförvanter och vänner besvärliga med dessa strider. 15Ty vi hava vår hjälp från himmelen, som hjälper oss. Och så hava vi blivit frälsta ifrån våra fiender, medan våra fiender hava blivit förödmjukade. 16Nu hava vi emellertid utvalt Numenius, Antiokus’ son, och Antipater, Jasons son, och sänt dem till romarna, för att låta förnya den vänskap och det förbund som vi tidigare hava ingått med dem. 17Vi hava därvid bjudit dem att fara också till eder och hälsa eder och avlämna till eder vårt brev angående förnyelsen av broderskapet oss emellan. 18Och nu skulle det vara oss till behag, om I villen giva oss svar härpå.»

19Och så lyder avskriften av det brev som spartanerna sände till Onias:

20»Areus, spartanernas konung, hälsar översteprästen Onias. 21I en skrift har angående spartanerna och judarna den uppgiften blivit påträffad, att de äro bröder och av Abrahams släkt. 22Och sedan vi nu hava fått veta detta, skulle det vara oss till behag, om I villen skriva till oss och säga oni det står väl till med eder. 23Vi å vår sida skriva nu här till eder: Vår boskap och våra ägodelar tillhöra eder, likasom vad edert är tillhör oss. Vi bjuda alltså våra sändebud att lämna eder muntligt besked i överensstämmelse härmed.»

24Och Jonatan fick höra att Demetrius' hövitsmän hade kommit igen med en ännu större här än förra gången, för att strida mot honom. 25Då bröt han upp från Jerusalem och drog dem till mötes in på Hamats område. Ty han ville icke giva dem rådrum till att infalla i hans eget land. 26Och han sände ut spejare till deras läger; och dessa kommo tillbaka och omtalade för honom att de beredde sig till att överfalla dem om natten. 27När sedan solen gick ned, befallde Jonatan sitt folk att vaka och stå under vapen för att vara redo till strid under hela natten; han ställde ock ut vaktposter runt omkring lägret. 28Men när fienderna hörde att Jonatan och hans folk voro redo till strid, blevo de förskräckta och förlorade modet. Och sedan de hade tänt upp eldar i sitt läger, drogo de bort. 29Men Jonatan och hans folk märkte ingenting förrän på morgonen, eftersom de sågo eldarna brinna. 30Jonatan satte nu efter dem, men han kunde icke hinna upp dem; ty de hade redan övergått floden Eleuterus. 31Då vände sig Jonatan mot de araber som kallas sabadéer och slog dem och tog deras egendom såsom byte. 32Därefter bröt han upp och drog till Damaskus och tågade igenom hela landet.

33Simon drog också ut och tågade igenom landet ända till Askalon och till fästningarna där i närheten. Sedan vände han sig mot Joppe och intog staden. 34Han hade nämligen hört att man ville överlämna fästningen till Demetrius’ folk. Därför lade han nu in en besättning där, till stadens försvar.

35Sedan Jonatan hade kommit tillbaka, sammankallade han folkets äldste och beslöt, i samråd med dem, att bygga fästningar i Judeen 36och att göra Jerusalems murar högre och att uppföra en hög mur mellan borgen och staden, för att avspärra borgen från staden, så att den komme att ligga avskild; på det sättet skulle dess besättning varken kunna köpa eller sälja. 37De församlade sig alltså för att bygga. Ett stycke av muren österut vid bäcken hade störtat in; de satte ock det så kallade Kafenata i stånd. 38Och Simon befäste Adida i Låglandet och försåg det med fasta portar och bommar.

39Men Tryfon stod efter att bliva konung i Asien och att sätta kronan på sitt huvud och att bära hand på konung Antiokus. 40Han befarade dock att Jonatan icke skulle lämna honom fria händer, utan giva sig i strid med honom; och han sökte därför efter ett lägligt tillfälle att gripa honom för att döda honom. Han bröt alltså upp och begav sig till Betsan. 41Och Jonatan drog ut för att möta honom med fyrtio tusen utvalda stridsmän och kom också till Betsan. 42När Tryfon såg att han hade kommit dit med en så stor här, vågade han icke bära hand på honom; 43han tog i stället emot honom med all heder och anbefallde honom hos alla sina vänner och gav honom skänker och bjöd sina vänner och sitt krigsfolk att visa honom samma lydnad som honom själv. 44Därefter sade han till Jonatan: »Varför har du besvärat allt detta folk med att tåga hit, fastän icke något krig råder mellan oss? 45Låt dem nu draga till sina hemorter, men välj ut åt dig några få män till att ledsaga dig. Kom sedan med mig till Ptolemais, så vill jag överlämna staden åt dig, såsom ock de övriga fästningarna och det övriga krigsfolket och alla ämbetsmännen. Därefter vill jag vända om och draga bort. Ty fördenskull har jag kommit hit.» 46Och Jonatan satte tro till honom och gjorde såsom han hade föreslagit; han lät hären draga sin väg, och den avtågade till Judeen. 47Hos sig behöll han kvar allenast tre tusen man; och av dem lämnade han två tusen i Galileen, medan ett tusen följde honom åt.

48Men när Jonatan hade kommit in i Ptolemais, stängde invånarna i Ptolemais portarna och togo honom till fånga; och alla som hade följt honom ditin dräpte de med svärd. 49Därefter sände Tryfon fotfolk och ryttare till Galileen och till den stora slätten för att nedgöra allt Jonatans folk. 50Men när dessa fingo höra sägas att han skulle vara tillfångatagen och dödad tillika med sina män, uppmuntrade de varandra och tågade fram i tätt slutna led, redo till strid. 51Då nu förföljarna sågo att dessa ämnade kämpa på liv och död, vände de om. 52Så kommo alla välbehållna till Judeen. Och de sörjde Jonatan och hans män och kände stor fruktan; ja, hela Israel sörjde dem djupt.

53Men alla hedningar där runt omkring sökte efter att utrota dem. Ty de sade: »De hava icke mer någon som anför och hjälper dem. Låt oss därför nu strida med dem och utplåna deras åminnelse bland människor.»

^{a b c d e f g h i}